BabyPaka. Avsnitt 4: Riko och det första modiga steget
Kort om förra avsnittet
Guga ordnade de sex fynden i lådan, och deras placering visade en stig som ledde vidare. I dag ska BabyPaka ta reda på om mod betyder att inte vara rädd, eller kanske att ta ett litet steg trots darrande tassar.
Ett spår under dörren
På kvällen blev det tyst i rummet. Zibi förde förstoringsglaset mot ljusstrimman under dörren. Momo ville utropa en stor expedition, men Riko höjde tassen. Bakom dörren hördes ett svagt knack, knack. Riko brukade prata lugnt om resor, men den här gången ryckte svanstippen till lite.
— Först undersöker vi vägen — sa han. Korridoren var mörkare än vanligt. Eli märkte att han var spänd. — Vi kan gå tillsammans. Du behöver inte låtsas att du inte är rädd för något. Hugo gav honom en mjuk filt, så att han hade något välbekant i tassen. Guga ställde lådan vid tröskeln så att alla skulle komma ihåg vägen tillbaka.
Riko kikade ut genom dörren. Han tog ett steg och stannade. Sedan ett till. Zibi skyndade inte på honom med frågor, Momo skämtade inte, och de andra gick så nära att deras pälsar nästan nuddade varandra. Riko satte ord på allt han såg: mattan, hyllan, hörnet, det ljusa strecket på golvet. När sakerna hade namn var korridoren inte längre ett enda stort frågetecken.
Vagnen som knackade
Runt hörnet stod en liten vagn byggd av klossar. Ett hjul hade fastnat i en springa och vickade till vid varje vindpust. Det var det som lät knack, knack. Bredvid låg en pappersflagga med en stjärna. — Jag var rädd för något jag inte hade sett än — viskade Riko. — Nu ser jag ett problem som vi kan lösa.
Guga sköt in en platt träknapp från lådan under hjulet. Zibi kontrollerade att vagnen stod rakt. Momo blåste så hårt på flaggan att alla brast ut i skratt. Eli räknade vännerna och försäkrade sig om att ingen hade blivit kvar bakom dem. Hugo rättade till filten på Rikos axel. Först då fortsatte de.
Vid vägens slut stannade vagnen intill en låg hylla. Under flaggan låg en lapp gömd: ”Ett modigt steg behöver inte vara stort. Det viktiga är att det leder vidare.” Riko läste den två gånger. Zibi frågade om mod också kunde vara att säga: följ med mig. Riko nickade. Han tillade att mod ibland är att stanna upp och undersöka vägen innan man börjar springa.
Alla har sin egen lilla tröskel
Momo erkände att han ibland är rädd för tystnaden, eftersom han inte vet om hans idé kommer att få de andra att skratta. Guga sa att hon ibland känner sig osäker utan en plan. Eli är rädd att missa något viktigt, och Hugo behöver lite längre tid på sig innan han somnar på en ny plats. Zibi ställer ibland så många frågor eftersom han oroar sig för att missa ett svar.
Alla lade en tass på vagnens kant. Ingen var helt utan oro, men ändå hade alla kommit vidare. Riko lade lappen i lådan. När de gick tillbaka var korridoren fortfarande mörk, men nu kände de till dess svängar. Riko gick först bara halva vägen. Sedan bad han Hugo att gå bredvid honom, för mod trivs med sällskap.
Fyra bildrutor att titta på tillsammans
- Bildruta 1: Riko vid ljusstrimman. ”Ska vi ta det första steget tillsammans?”
- Bildruta 2: Gänget går tätt tillsammans. ”Långsamt är också framåt.”
- Bildruta 3: Guga lägger knappen under hjulet. ”Problemet blir mindre när vi ser det.”
- Bildruta 4: Riko håller i lappen. ”Mod kan vara litet.”
Nästa gång
På lappens baksida upptäckte Eli droppar och smulor. Bredvid hade någon ritat ett hjärta och en skål. Leder nästa ledtråd till en plats där någon behöver omtanke? Det ska BabyPaka ta reda på i nästa avsnitt. Sex olika personligheter, ett enda gäng.
Även kollektionen Barnsäkerhet kan vara en utgångspunkt för familjens samtal om trygga utflykter — som ett lugnt sidospår, inte en lista över saker man måste ha.
Tillbaka över tröskeln
Vid dörren stannade Riko en gång till. Den här gången inte för att han var rädd för korridoren, utan för att tacka sina vänner. Alla hade hjälpt till på olika sätt: Guga med en plan, Zibi med uppmärksamhet, Eli med omtanke, Momo med skratt och Hugo med lugn. Riko förstod att man inte blir mindre modig av att be om sällskap. Tvärtom — det gör det möjligt att ta ett steg som verkade för stort på egen hand.
I rummet ställde de vagnen bredvid lådan. Stjärnan på flaggan rörde sig vid varje vindpust, men knackandet var borta. I stället hördes sex stilla andetag och ett gemensamt skratt.
Innan de skulle sova frågade Hugo Riko om de skulle gå genom korridoren igen i morgon. — Ja — svarade Riko. — Men inte för att bevisa att jag inte är rädd längre. Vi går för att vi vet hur vi ska ta hand om oss längs vägen. Stjärnan på flaggan glimmade till i lampans sken.